Kemi
Vitamin E är ett samlingsnamn för en familj av 8 likartade föreningar, tokoferoler och tokotrienoler. Kemiskt sett utgörs de olika typerna av vitamin E av en kromanolring och en fytolsidokedja. Tokotrienolerna har tre dubbelbindningar i sidokedjan. De fyra huvud-formerna av toktoferolerna kallas alfa-, beta-, gamma- och delta-tokoferol. De olika ämnena med vitamin E-aktivitet är gula oljor som lätt oxideras.
Absorption, transport och omsättning
Normalt absorberas mellan 20-50 procent av E-vitaminerna i tarmen. Vid högt intag minskar den procentuella absorptionen. För sitt upptag i tarmen är de beroende av normal fettabsorption och kräver både gallsalter och bukspottkörtelvätska. Det bildas så kallade miceller som absorberas av tarmväggen. Inne där kommer de att ingå i de stora fettpartiklarna (lipoproteiner) vid namn kylomikroner som bildas i tarmen. I blodet överförs vitamin E till olika andra blodfettpartiklar och så småningom till cellernas membraner. Det finns därför i alla vävnaders plasmamembraner, olika membraner inne i cellerna och i alla lipoprotein-fraktioner. Eftersom LDL-koncentra-tionen i blodserum är högre än koncentrationen av andra lipo-proteiner, finns mest E-vitamin i LDL och serumkoncentrationen av vitamin E blir därmed beroende av LDL-koncentrationen. Vitamin E i blodet utgörs till cirka 80-90 procent av alfa-tokoferol och cirka 10-20 procent gamma-tokoferol. I levern finns ett särskilt äggviteämne, tokoferolbindande proteinet, som binder alfa-tokoferol cirka 10 gånger lättare än gamma-tokoferol.
Biologiska aktiviteten för olika E-vitaminer är mycket oklar
I litteraturen anges fortfarande alfa-tokoferol ha den största aktiviteten med endast cirka 10 procents aktivitet för gamma-tokoferol. Övriga tokoferoler och tokotrienolerna uppges ha liten aktivitet. Ett problem är att E-vitaminernas relativa aktivitet ursprungligen bestämdes av deras effekt på reproduktonen. Syntetiskt framställt vitamin E har lägre biologisk aktivitet då den utgörs av en blandning av alla varianterna (stereoisomererna). Den relativa antioxidativa effekten av de olika E-vitaminerna är ännu oklar. Aktuell forskning (Saldeen et al 1999) har visat att gamma-tokoferol har starkare effekt på en rad funktioner som minskning av samman-klumpning av blodplättar (trombocytaggregation), oxidation av LDL och bildning av den fria syreradikalen superoxid. Den ökade också kroppens egen bildning av superoxid-dismutas (SOD) och fördröjde tiden tills experimentell proppbildning (se nedan!). En del av dessa effekter anses bero på antioxidativa mekanismer.
Fungerar ej bara som antioxidant
E-vitaminerna fungerar inte som många vitaminer som hormoner eller kofaktorer (hjälpfaktorer) i kemiska reaktioner. Deras viktigaste funktioner anses vara som fettlösliga antioxidanter. På den senaste tiden har man dock beskrivit funktioner för vitamin E som är oberoende av den antioxidativa funktionen. Som antioxidanter har de funktion som så kallade kedjebrytande antioxidanter. Om inte vitamin E ingriper här sker ett fortsatt angrepp på fettsyrorna med till slut bildning av fragment som malondialdehyd (MDA) och 4-Hydroxynonenal (4-HNE). När vitamin E i denna funktion reparerar en oxiderad fettsyra blir den själv en fri radikal (tokoferoxylradikal). För att inte skyddsfunktionen skall upphöra måste den återbildas till aktivt vitamin E. Detta kan göras av såväl vitamin C, Q10 och glutation (GSH) varvid dessa blir fria radikaler. Genom att på detta sätt skydda fettsyror anses vitamin E bidra till cellmembranens stabili-tet. Det anses också kunna skydda det skadliga LDL-kolesterolet från oxidation. Oxidation av LDL är ett viktigt steg vid uppkomst av åderförkalkning. Vitamin E är nödvändig för en normal immunfunktion. Mekanismen antas vara att vitamin E skyddar immunceller från fria radikaler. Fria radikaler anses ha stor betydelse vid åldrande och vid uppkomst av neurologiska sjukdomar som Parkinsons sjukdom, strokeskada och Alzheimers sjukdom. Ännu finns ganska lite bevis för E-vitaminets skyddande effekter här. Flera prospektiva studier är dock på gång.
Behov och rekommenderat intag
Lägre värden än 5 mikrogram vitamin E per milliliter blodserum/plasma anses i allmänhet indikera dålig nutrition av vitaminet. I blodet finns vitamin E i LDL-partiklar och andra lipoproteiner. E-vitamin-halten brukar därför ibland bedömas i relation till LDL-koncentrationen eller totalkolesterolet. Behovet av vitamin E står i relation till intaget av fleromättade fettsyror. Om detta ökas måste också intaget av vitamin E ökas. Det rekommenderade dagliga intaget av vitamin E är för män och gravida 10 mg räknat som alfa-tokoferol. För kvinnor anges 8 mg och för ammande 11 mg per dag. Modersmjölk anses innehålla tillräckligt av vitaminet (1.3-3.4 mg tokoferol per 1000 milliliter). Rekommenda-tionen gäller medelintag i en balanserad kost. Svenska kostundersökningar har visat att genomsnittliga intaget av tokoferoler (tokoferolekvivalenter) per dag är 7.7 gram bland män och 6.2 gram bland kvinnor (Aschan-Åberg och medarbetare 1999). Ett milligram motsvarar 1,49 IE d-alfa-tokoferol.
Många bra källor finns
Som regel har naturen sett till att ämnen med stort innehåll av omättade fettsyror också försetts med rikligt med antioxidanter. Fet fisk är delvis ett undantag. Dessa innehåller rikligt med omega 3-fettsyror som eikosapentaensyra (EPA; 20:5 omega 3) och dokosa-hexaensyra (DHA; 22:6 omega 3). Fiskarna lever i regel på stort djup i kallt vatten där syretillgången är mycket låg. Risken för oxidation av dessa fiskars fettsyror är därför relativt låg. Vid rening av fiskoljor från miljögifter försvinner också vitamin E. I färdiga fiskoljor har man därför tillsatt extra vitamin E och andra anti-oxidanter. Särskilt rika källor till vitamin E är olika vegetabiliska oljor som vetegroddolja, rapsolja, safflowerolja, solrosolja, sojabönsolja och majsolja och produkter av dessa oljor. Rika källor är också obehandlade sädeskorn, groddar och kli samt inte minst nötter/sötmandel. Frukt och grönsaker innehåller en del vitamin E och genom det höga intaget av dem utgör de också en viktig källa. E-vitamin finns också i lever, ägg, bönor och olika kålsorter men inte i lika stora mängder.
Vitamin E-brist ovanligt
Vitamin E-brist kan bero på otillräckligt kostintag och/eller försämrad absorption i tarmen. Brist på vitamin E hos djur ger upphov till flera olika artberoende sjukdomstillstånd. Brist på vitamin E är mycket sällsynt hos människa. De fall man känner till hos människa har gällt personer med fel på fettabsorptionen, cystisk fibros, glutenintolerans, leverskador eller kroniska diarréer. Prematura barn föds ofta med låga halter av vitamin E i blodet och har försämrad absorption i tarmen. Barn med gall- och leverskador kan efter några år riskera att utveckla symtom som bronkopulmonell dysplasi (felut-veckling av lungor/bronker), retrolental fibroplasi (bindvävsbildning bakom ögonlinsen), hemolytisk anemi (blodbrist), nedsatta reflexer, nedsatt rörelseförmåga hos ögon och muskelsvaghet. Detta har satts i samband med låga vitamin E-halter. Man ger därför ofta vitamin E till prematura barn. Effekten av behandlingen har dock varierat. E-vitamin-brist kan utvecklas under många år och senare behandling med vitaminet ger i regel inte full tillbakagång av symtomen men kan förhindra deras fortskridande. Hos människa har E-vitaminbrist förknippats med sjukdomar som orsakas av fria syreradiklaer som klaudikatio intermittens (fönstertittarsjuka), åldrande och åder-förkalkningssjukdomar (se nedan!). Ett allmänt tecken på vitamin E-brist kan vara aptitlöshet och nedsatt tillväxt.
Har relativt låg toxicitet
Trots att vitamin E är fettlösligt anses det vara ett av de minst toxiska vitaminerna. Detta särskilt i jämförelse med vitamin A och D. Studier på såväl försöksdjur som människa har visat att de tål ganska höga nivåer. Hos vuxna har intag på 0.2-0.8 g tokoferol per dag tolererats bra. Hos djur har hela två potenser ovan dygnsbehovet visat sig vara utan negativa effekter. Vid mycket höga doser kan dock vitamin E motverka funktioner av andra fettlösliga vitaminer. Exempelvis kan intag på 1.2 g per dag påverka vitamin K-omsättningen och kan också minska blodplättarnas sammanklumpning (aggregering). Detta kan leda till stora blodförluster vid olyckor och operationer. Det är också känt att vitamin E kan påverka utnyttjandet av järn hos barn med blodbrist (anemi).
Vitamin E och hjärt/kärlsjukdom
Flera studier har visat på ett omvänt förhållande mellan intag av vitamin E och risken att drabbas av hjärt/kärlsjukdom. Ett exempel på E-vitaminintagets betydelse är Nurses Health Study där 87.245 sjuksöterskor deltog. Den grupp av kvinnor som hade det högsta intaget av vitamin E hade också den lägsta förekomsten av hjärt/kärlsjukdomar. Några, men långt ifrån alla studier, har också visat på god effekt av extra E-vitamintillförsel. I CHAOS (Cambridge Heart Antioxidant Study) deltog 2.002 brittiska män och kvinnor med angiografiskt påvisad kranskärlsjukdom. De erhöll 400 IU E-vitamin, 800 IU E-vitamin eller placebo. Den genom-snittliga uppföljningstiden var 510 dagar. Man såg där en 77-procentig minskning av icke-dödlig hjärtinfarkt i gruppen som fått E-vitamin. Tolkningen av studien är dock något oklar. Exempelvis sågs en lätt, icke signifikant ökning av dödlig hjärtinfarkt i gruppen som fått E-vitamin. Det senaste året har ett par studier publicerats där tillförsel av vitamin E (som alfa-tokoferol) inte gav någon positiv effekt. Det gäller HOPE-studien och GISSI-Prevenzione-studien. Det har fått många experter att tvivla på att tillförsel av vitamin E som kosttillskott m.m. skulle ha någon positiv effekt.
Uteblivna resultat kan kanske förklaras
Det finns studier som visar att ökat intag av vitamin E med kosten kan ha skyddande effekt mot hjärt/kärlsjukdom medan intag av kapslar saknade sådan. En förklaring är att en väl sammansatt kost med rikligt med färska och kokta grönsaker och färsk frukt innehåller flera hundra antioxidativa ämnen. Det är därför kanske naivt att tro att man med ett eller ett fåtal antioxidanter skulle kunna få samma positiva effekt. Det har dock de senaste åren kommit en del resultat som visar att det ändå skulle vara möjligt att få resultat. Ett sådant exempel är ASAP-studien (Salonen et al 1999). Den visade att en kombination av vitamin E och C under minst 3 år bromsade till-växten av åderförkalkning hos män och särskilt hos rökande män. Förklaringen till den positiva effekten kan vara följande. När vitamin E reparerar oxiderade fettsyror blir det själv en fri radikal. För att skyddet skall kunna fortsätta måste vitamin E-radikalen åter bli aktivt vitamin E. Detta kan utföras av vardera vitamin C, Q10 och glutation (GSH). I ASAP-studien använde man såväl vitamin E (alfa-tokoferol) som vitamin C.
Är alfa-tokoferol verkligen det bästa E-vitaminet?
De flesta tabletter/kapslar med vitamin E innehåller alfa-tokoferol och så gott som all forskning är utfört med denna typ. I naturen är gamma-tokoferol den vanligast förekommande typen av vitamin E. I en intressant undersökning (Kristenson et al 1997) undersökte man utvecklingen av dödlighet i kranskärlssjukdom i Sverige och Litauen mellan åren 1977 och 1994. I Litauen ökade under denna period dödligheten medan den i Sverige minskade. 1994 var dödligheten i kranskärlssjukdom 4 gånger högre i Litauen än i Sverige. Man såg inga signifikanta skillnader mellan länderna beträffande blodfetter, högt blodtryck och rökning. Däremot förelåg en skillnad i innehållet av en typ av E-vitamin. Intressant var detta inte alfa-tokoferol utan lägre halter av gamma-tokoferol sågs hos personer från Litauen. Svenska forskare (Öhrvall et al 1996) har visat att gamma-tokoferol, men inte alfa-tokoferol, är minskat i serum från personer med kranskärls-sjukdom. Gamma-tokoferol kan i princip göra allt som alfa-tokoferol kan. Dessutom kan gamma-tokoferol ta hand om och inaktivera ett mycket starkt oxiderande ämne vid namn peroxynitrit (Wolf et al 1997). Detta bildas när den viktiga skyddande kväveoxiden (NO) reagerar med den fria syreradikalen superoxid. Detta kan vara en viktig fördel för gamma-tokoferol. Ett annat ämne som också kan inaktivera peroxynitrit är hydroxytyrosol från extra virgin olivolja. Alfa-tokoferol binds i levern av ett äggviteämne (tokoferolbindande proteinet) 10 gånger lättare än gamma-tokoferol. Ett högt intag av alfa-tokoferol i tabletter/kapslar kan därför göra att man inte får ut det skyddande gamma-tokoferolet i perifera vävnader, som till exempel sjuka blodkärl. Följden är ett dåligt skydd mot peroxynitrit. Sannolikt är en naturlig blandning av gamma-tokoferol och alfa-tokoferol, med mest av det förstnämnda, här det bästa. Det finns nu ett preparat (Gamma-E) som innehåller en sådan naturlig blandning. Aktuell forskning (Saldeen et al 1999) har visat att gamma-tokoferol hade starkare effekt mot sammanklumpning av blodplättar, propput-veckling och oxidation av LDL än alfa-tokoferol. Det gav också större ökning av superoxiddismutas (SOD) i kroppen och minskade bildningen av fria radikaler mer. Avslutningsvis måste sägas att det överlägset bästa sättet att tillföra antioxidanter är genom en allsidig kost med färska och kokta grönsaker och färsk frukt!
Referenser:
Apoteket. Apotekets råd om vitaminer och mineraler. 1999.
Aschan-Åberg K och medarbetare. Vitaminer. I: Näringslära för högskolan. Red. Abrahamsson L m.fl. Liber 1999. Sid. 176-222.
Azzi A et al. Vitamin E: non-antioxidant roles. Progress Lipid Res 2000; 39: 231-255.
Christen S et al. Gamma-tocopherol traps mutagenic electrophiles such as Nox and complements alfa-tocopherol: Physiological implications. Proc Natl Acad Sci 1997; 94 3217-3222.
Combs GF. Vitamin E. In: The vitamins. Fundamental aspects in nutrition and health. Academic Press 1988. Sid.189-223.
Kristenson M et al.Antioxidant state and moratlity from coronary heart disease in lithuanian and swedish men: concomitant cross sectional study of men aged 50. BMJ 1997; 314: 629-633.
Patterson et al. Editorial comment. Antioxidant vitamins: sorting out the good and not so good. J Am Coll Cardiol 1999; 34: 1216-1218.
Saldeen T et al. Differential effects of alfa- and gamma-tocopherol on low-density lipoprotein oxidation, superoxide acctivity, platelet aggregation and arterial thrombogenesis. J Am Coll Cardiol 1999; 34: 1208-1215.
Salonen JT et al. The effectr of vitamin E and C supplementation on 3-year progression of carotid atherosclerosis: the Antioxidant Supplementation In Atherosclerosis Prevention (ASAP) study. Presented at XXIst Congress of the European Society of Cardiology august 29 1999.
Traber MG. Vitamin E. In: Modern nutrition in health and disease, 9th ed. Eds. Shils ME et al. P. 347-362.
Wolf G. Gama-tocopherol: An efficient protector of lipids against nitric oxide-initiated peroxidative damage. Nutrition reviews 1997; 55: 376-378.
Öhrvall M et al. Gamma, but not alpha, tocopherol levels in serum are reduced in coronary heart disease. J Intern Med 1996; 239: 111-117.
Av Olle Haglund
Källa: Medical Link
Datum: 00-10-16
|
Utskriftsformat
Tipsa en vän!
