Kinin - Från Kinabark till groggvirke

"Gideon Spilett grep asken och öppnade den. I den fanns omkring tolv gram av ett vitt pulver; han tog litet av det och smakade på det. Det hade en stark, bitter smak som gav full klarhet. Det måste helt enkelt vara den kina-alkaloid, det starkt feberdrivande medel som i vanligt tal kallas kina".

När Jules Verne låter nybyggarna på "Den hemlighetsfulla ön" hitta en ask svavelsyrat kinin är detta inte bara en dramatisk höjdpunkt i berättelsen, utan även ett bevis för att kininet redan 1874 var ett etablerat läkemedel.

Kinabark - från Peru
Kinin kommer från kinabarken som inte alls kommer från Kina. Det var i Peru som de spanska erövrarna på 1600-talet lärde sig av indianerna att använda barken av vilda träd, quinaquina, som botemedel mot malaria.

Barken påstods också ha botat grevinnan av Chinchon, gift med den spanske vicekungen av Peru. Denna historia är bara en myt, men grevinnan har ändå blivit odödlig. Linné hittade på namnet Chinchona till hennes minne, men stavade fel - och därför heter det i dag Cinchona. Ödets ironi!

Drogen blev snabbt populär i Europa och kallades "jesuitpulver" efter de spanska munkar som spred kunskapen om det nya medlet mot frossa.

De 15-20 meter höga kinaträden tillhör alltså släktet Cinchona och hör hemma på ett par tusen meters höjd i Anderna. Ända till slutet av 1800-talet producerades kinabark endast i Sydamerika och odlarna gjorde allt för att monopolisera verksamheten. Men ändå smugglades frön från Sydamerika till Indien och Java där nya odlingar så småningom övertog världs-marknaden, och skapade ett nytt monopol, under stark kontroll av "Kinabyrån" i Amsterdam.

Japanernas ockupation av Java under andra världskriget ledde till kininbrist och nya odlingar etablerades runt om i världen. I dag odlas flera olika Cinchona-arter för alkaloidproduktion i Syd- och Centralamerika, Asien och Afrika. De viktigaste producenterna är Zaire, Indonesien och Indien. De mest odlade arterna är Cinchona ledgeriana i Afrika och Indonesien och
C. pubescens i Sydamerika.

En naturlig råvara
I barken finns ett 30-tal alkaloider med gemensamt grundskelett. Medicinsk användning har kinin och kinidin. Alkaloidhalten i barken varierar mellan 3-14%. Afrikansk bark ger ca 50% kinin medan sydamerikansk ger betydligt mindre. Kinidinhalten är sällan över 1% av den totala alkaloidhalten, oavsett art.

Några få stora företag dominerar hanteringen och har egna odlingar och extraktions-anläggningar där alkaloiderna utvinnes på klassiskt vis. Barkpulver blandas med släckt kalk för att frisätta alkaloiderna, och dessa lakas ur med organiska lösningsmedel. Den erhållna alkaloidblandningen, totaquine, skickas därefter till vidare bearbetning i framförallt Holland och Västtyskland.

Kinin som läkemedel
Kinin isolerades för första gången 1820 av de franska apotekarna Pelletier och Caventou. Många försök har därefter gjorts att syntetisera kinin, men totalsyntesen lät vänta på sig ända till 1944. Syntetiskt kinin blir emellertid alldeles för dyrt för att kunna konkurrera med den "äkta" varan. Kinidin framställs framförallt genom omvandling av kinin.

Kinin har varit modellsubstans för många yngre malariamedel men "gammal är ändå äldst" och kininet har fått förnyad aktualitet p g a resistensutveckling mot de syntetiska medlen. Kinin har också använts mot kramp i vaderna. Kinidin används som ett medel mot hjärtarytmier.

…….och i livsmedel
Årligen framställs ca 400 ton kinin varav omkring hälften används av läkemedelsindustrin. Den andra hälften går till andra användningsområden, huvudsakligen som smaktillsats i "tonic water" och andra bittra drycker (bl a Dubonnet).

Det unika med kinin är att detta läkemedel också används i livsmedel för sin bittra smak. "Indian Tonic" var från början ett läkemedel som skulle förebygga malaria men smaken var avskräckande, ända tills någon kom på att hälla i en skvätt gin. Så föddes en av världens mest kända och populära drinkar, gin and tonic, G&T. I dag är mängden kinin i "tonic water" ganska låg, så något skydd mot malaria kan vi inte längre räkna med. Men G&T kan ju ge andra effekter………

Jan G Bruhn
Institutet för Bioaktiva Naturprodukter
Uppsala