Toyoko Yoshino, en 76-årig överlevande från Hiroshima, håller på att hämta sig från en partiell förlamning efter att ha fått en blodpropp i hjärnan för 14 år sedan. Hon säger att hon har känt sig trött och hjälplös de senaste åren.
Jag har nått min gräns. Nuförtiden är jag trött och nedslagen, säger den grånande kvinnan, som lever ensam.
Yoshino tillhör gruppen Hiroshima o Kataru Kaithe, en samtalsgrupp om Hiroshima. Det är en frivilliggrupp som består av 14 överlevande som de senaste 16 åren har delat med sig av sina erfarenheter till människor som besöker Hiroshima.
De undervisar människor om kärnvapenkrigets fasor, och berättar om sina upplevelser på dagen för attacken, och om sina liv efter det.
Mer än 140 000 människor dog i Hiroshima, och några dagar senare dödades 74 000 människor av bomben mot Nagasaki.
Idag finns det enligt officiell statistik 297 613 människor som överlevde bomberna kvar i livet.
Vi betonar att livet måste respekteras, säger Yoshino om vad Hiroshima o Kataru Kai förmedlar till besökarna som lyssnar på deras berättelser. Än idag har hon svårt att sova efter kärnvapenattacken. Hon känner skuld över de lögner hon sa till barn som höll på att dö efter attacken.
Barnen led av fruktansvärda brännskador och de ropade efter sina mammor, och jag sa till dem att deras mammor skulle komma snart. Men jag visste att det inte skulle hända. De dog som flugor.
Hiroshima o Kataru Kaithe har talat med mer än 400 000 Hiroshima-besökare, men trots gruppens fullspäckade program säger Yoshino att de tänker lägga ner arbetet i mars, på grund av ekonomiska svårigheter och medlemmarnas vacklande hälsa.
Yoshino berättar att fyra medlemmar har dött sedan gruppen startade, och medelåldern är nu uppe i 74 år.
Seiko Ikeda, 71-årig hemmafru och vice president i Hiroshimas råd för atombombsoffer, säger att det största sveket är att Japan inte verkar ha lärt sig tillräckligt av atombomberna.
Det värsta för oss alla är att den japanska regeringen fortfarande stödjer frågor som expansionen av den inhemska kärnkraftsindustrin, och att den fortfarande stödjer USA, trots kärnvapenspridningen, säger hon.
Hon säger att hon blev alldeles håglös under flera dagar i september, efter nyheten om en olycka vid ett kärnkraftverk i Japan. En arbetare dog av strålningen, som också drabbade flera andra.
Ikeda var tolv år när atombomben föll över Hiroshima. Hon hade mobiliserats av den japanska militären för att städa en gammal byggnad en och en halv kilometer från det som skulle bli explosionens epicentrum. Det var tillräckligt nära för att Ikeda skulle brännas så svårt att det knappt gick att känna igen henne.
Hon genomgick femton ansiktsoperationer. Huden i hennes brända ansikte hängde "som vax som droppar från ett brinnande ljus", säger Ikeda.
Den psykiska och fysiska smärtan var olidlig. Resultatet av det är att jag är fullständigt emot kärnvapen och krig, som bara leder till lidande för människor, säger Ikeda. Hon har också rest till USA, Indien och Pakistan för att arbeta mot kärnvapen.
Trots missmodet som många av de åldrande överlevande ofta känner, så säger fredsaktivister att de spelar en viktig roll i kampen mot kärnvapen.
Deras vittnesmål är ett kraftfullt verktyg för oss aktivister, i synnerhet nu när Japan kommer att spela en mer aktiv roll globalt under 2000-talet, säger 25-åriga Rie Nakamura.
IPS (000807)
Av -
|
Utskriftsformat
Tipsa en vän!
