Typ 1-diabetes (diabetes som kräver behandling i form av insulininjektioner) debuterar ofta redan i barn- och ungdomsåren. Det högsta insjuknandet sker i de tidiga tonåren och är ofta akut. Det hastiga insjuknandet kännetecknas av stora urinmängder under två till tre veckor, törst, trötthet, viktnedgång och svårigheter att ställa in seendet på olika avstånd. När sjukdomen drabbar vuxna sker sjukdomsförloppet ofta mer gradvis.

Ökad risk för följdsjukdomar
Förutom obehaget att ständigt vara beroende av insulininjektioner innebär typ1-diabetes en ökad risk för bland annat njursjukdomar, ögonsjukdomar, hjärt-kärlsjukdomar och nervhinneinflammation.

Sedan 1990 har åtskilliga försök gjort att transplanetera langerhanska ö-celler. Resultaten har dock varit skrala - endast cirka tio procent av patienterna har varit fria från sina insulinsprutor i mer än en vecka.

Sporrade till nya försök
Detta sporrade ett kanadensiskt forskarteam att utveckla en ny metod för att transplantera langerhanska ö-celler. De langerhanska öarna finns i bukspottkörteln och är de celler som producerar kroppens eget insulin. Till försöket valdes sju patienter med svår typ 1-diabetes ut. Patienterna transplanterades med langerhanska öar från hjärndöda donatorer. De langerhanska öarna isolerades genom att bukspottskörtelns gångar genomströmmades ett speciellt enzym. Det utvunna ö-materialet överfördes därefter till patienterna genom en tunnkateter genom huden via levern och till den största portavenen. Ett läkemedel bestående av tre komponenter tillfördes också i samband med ingreppet för att de langerhanska ö-cellerna inte skulle stötas bort.

Öar från flera donatorer
Samtliga sju patienter blev snabbt och bestående oberoende av insulininjektioner efter transplantationen. Varje patient behövde ö-celler från två donatorer och för en av försökspersonerna krävdes en tredje transplantation för att bli helt insulinfri.

Vidare var komplikationerna både få och obetydliga och forskarna kunde heller inte se någon ökning av blodfetthalten.