Olympiska spelen och doping
Allt svårare att upptäcka doping

De välregisserade och framgångsrika Olympiska spelen i Sydney har tyvärr - som alltid -kantats av dopingfall som fått stor uppmärksamhet då doping framställs som själva motsatsen till ärliga och justa idrottsprestationer. De nya dopingpreparaten har medfört att det blivit allt svårare för idrottsmyndigheter att upptäcka doping hos elitidrottarna.

Bakgrund
Idrottare har i tusentals år använt preparat att öka sin prestationsförmåga. Stryknin, kokain, etylalkohol användes i början av detta sekel och har ersatts med amfetaminer, pseudoefedriner och anabola steroider. Koffein har varit populärt bland idrottare de senaste hundra åren och anabola steroider har tagits i bruk sedan 1960-talet. Trots utbredd användning - 3-12 % av manliga och 1-2 % av kvinnliga idrottare rapporterar i olika undersökningar att de brukat anabola-androgena steroidpreparat - så är preparatens prestationshöjande effekter i många fall inte klarlagda samtidigt som många preparat medför biverkningar. Det går mode i idrottarnas användning av dopingpreparat och risken är att den allt mer sofistikerade utvecklingen av preparat och läkemedel skall kunna undgå upptäckt.

Olympiaden i Sydney
Föregående olympiska spel har begränsat sig till analyser av urinprov för screening av dopingpreparat. Det är lättare att samla urin än att ta blodprov och olika slags metaboliter av preparat berikas i urin. Urinproven togs EFTER tävlingarna. I Sydney har man för den allra första gången testat idrottarna FÖRE spelen eftersom det är i sådana sammanhang som man lättast upptäcker anabola steroider. Urinprov är också begränsade då man inte kan upptäcka till exempel erytropoetin (EPO) och tillväxthormon. Ett nyutvecklat blodstest för EPO användes emellertid i Sydney där myndigheterna använde sig av state-of-the-art-tekniker som till exempel gaskromatografi och högupplösnings-massspektrometri för att spåra doping hos idrottarna.

Anabola steroider
Anabola steroider är syntetiska derivat av testosteron som används i syfte att förstärka hormonets uppbyggande, anabola, effekter d.v.s. till exempel ökad proteinsyntes och tillväxt av muskler. Preparaten förbjöds redan 1975. Effekterna av steroiderna är så kallade anekdotiska. Deras påstådda verkan har inte bekräftats av välgjorda vetenskapliga studier. De idrottare som dopar sig med steroider tar dessa under träningar och inte i samband med tävlingar vilket har försvårat upptäckt. Anabola steroider kan medföra svåra biverkningar till exempel högt blodtryck, blodproppar, gulsot, levercancer, skada på senor, psykiska och beteendemässiga förändringar samt hos män minskad fertilitet och bröstförstoring (gynekomasti). Trots tvivelaktiga effekter så använder idrottare anabola steroider enär de tror att de kan höja prestationsförmågan.

Tillväxthormon
Doping med så kallat rekombinant (genmanipulerat) tillväxthormon anses vara utspridd trots att dess anabola effekter är omdiskuterade. De få kontrollerade studier som gjorts med elitidrottare som fått tillväxthormon i suprafysiologiska mängder har inte visat några prestationshöjande effekter. Trots detta anser idrottare som själva dopar sig att medlet har positiva effekter. Tillväxthormon har förbjudits men i avsaknad av tillförlitligt test så är doping med tillväxthormon svårupptäckt. Eftersom det rekombinanta hormonet nästan är identiskt med det endogent producerade hormonet samtidigt som dess inter-individuella variation är stor så är har man länge trott att preparatet varit svårt att upptäcka. Det finns emellertid vissa komplicerade analyser som kan upptäcka doping med tillväxthormon.

Centralstimulerande preparat
Tre olika typer av centralstimulerande preparat missbrukas inom elitidrott; amfetamin, kokain och koffein. Amfetamin används i sporter som kräver intensiva anaerobiska (icke syreberoende) insatser eftersom det ökar toleransen för anaerob metabolism. Cykling, amerikansk fotboll, ishockey och baseball är exempel på sporter som kräver anaerob metabolism. Amfetamin är beroendeframkallande och kroniskt missbruk kan orsaka beteendeförändringar och ibland psykos. Kokain höjer toleransen för intensiv träning trots att det har negativa kroniska effekter på energimetabolismen. Dess största verkan verkar vara vid förhöjd anaerob korttidsträning. Kokain är mycket beroendeframkallande och kan orsaka cerebrala och kardiella biverkningar. Koffein höjer fettsyrametabolismen och leder till bibehållet glukos vilket är fördelaktigt vid sporter som kräver uthållighet under längre tid till exempel skidåkning. Koffein är också beroendeframkallande och kroniskt bruk kan orsaka skador på hjärta. Socialt missbruk av alla tre preparaten är svårt att särskilja från deras missbruk inom sporten.

Helblod och röda blodkroppar
Utövandet av uthållighetssporter som löpning, cykling och skidåkning är beroende av olika faktorer som så kallad aerobisk träningseffekt (löpningsekonomi - d.v.s. man effektiviserar syreberoende träning), aerobisk-anaerobisk balans, anaerobisk kapacitet o.s.v. Den viktigaste faktorn är emellertid aerobisk energieffekt. Infusion av helblod och packade röda blodkroppar höjer hemoglobinkoncentrationen som i sin tur ökar VO2max (maximal syreupptagningsförmåga/aerobisk kapacitet) och den fysiska prestationsförmågan. Det finns för närvarande inga tester som kan upptäcka denna slags bloddoping.

Erytropoetin (EPO
EPO är ett glykoprotein som tillverkas av de s.k. tubulära njurcellerna och i levern. Tillgänglighet av syre i dessa vävnader reglerar produktionen av EPO som i benmärgen stimulerar produktion av förstadier till röda blodkroppar. EPO finns i rekombinant form (r-hEPO) och användes bland annat vid den skandalomsusade cykeltävlingen Tour de France 1998. Björn Ekblom och hans forskargrupp vid Karolinska Institutet har visat att hemoglobin och fysisk prestationsförmåga förhöjdes hos 24 unga friska män efter sju veckors injektioner av r-hEPO (20-40 IU per kg kroppsvikt). Hård träning, en förflyttning till höga höjder, andra aktiviteter samt stor inter- och intraindividuell variation medför att kvantitativ uppskattning av EPO är svårt. Upptäckt försvåras även av r-hEPOs korta halveringstid (4-5 timmar).

Testmetoder för EPO
EPO stimulerar mognaden av röda blodkroppar i benmärgen samt av retikulocyter. r-hEPO ökar även upptaget av järn hos röda blodkroppar vilket medför en biverkan, funktionell järnbrist som visar sig som hypokroma retikulocyter och röda blodkroppar i blod. Dessa biverkningar är beroende på dos, dosschema och på vilket sätt som man tar r-hEPO, d.v.s. ett bra schema kan minimera dessa biverkningar.

EPO kan detekteras direkt i kroppsvätskor med så kallad immunoassay och indirekt via ändringar i hematokrit (röd blodkroppsmassa), transferrin receptorer och ratio samt via förändrad järnmetabolism. Det finns för närvarande ingen metod som används som standard, det fattas referensvärden för EPO och immunoassay kan inte detektera låga nivåer av EPO som vissa idrottsmän dopar sig med.

a) Hematokrit
Hematokrit-test är för närvarande den enda metoden som godkänts av officiella sportsmyndigheter som test för r-hEPO-doping. Ett förhöjt antal röda blodkroppar pekar på r-hEPO doping men utgör inget bevis för detta. Många forskare och myndigheter har därför kritiserat de gränsvärden som satts upp som kriterier för r-hEPOdoping eftersom dessa beror på plasmavolymsförändringar, förlust eller behållning av vätska, kostvanor, träning (vid höga höjder), tillstånd som polycytemi, järnmetabolism o.s.v. Det finns också individuella skillnader i r-hEPO beroende på kön, ålder, kroppsvikt och blodvolym. Olika sporter har olika gränsvärden; den internationella cyklistföreningen har satt gränsen till män på 50 % (10,3 mmol/ l Hb) medan skidåkarnas förening har satt gränsen till 11.5 mmol/l Hb för män 10,3 mmol/l för kvinnor.

b) Transferrin
Antal transferrinreceptorer i serum korresponderar till antalet transferrinreceptorer på röda blodkroppar. Men denna mätning är endast tillförlitlig om r-hEPO ges i höga doser utan järntillskott. Om preparatet tas i låga doser med järntillskott så förblir dopingen oupptäckt.

c) Funktionell järndefekt
En av de känsligaste och tidigaste markörerna på ändrad metabolism av röda blodkroppar är ökat antal hypokroma röda blodkroppar samt retikulocyter.

Enligt Christian Breymann (se nedan) så är de bästa mätmetoderna för r-hEPO-doping en kombination av b och c men inte endast hematokrit eftersom ingen av dessa tester har bekräftats av befolkningsstudier och eftersom inga referensvärden har fastställts.

Sammanfattning
Doping är en komplex företeelse som bland annat har skapats av samhällets fixering på att vinna och på fysiskt utseende. Detta bekräftas bland annat av den relativa ovilja som vissa idrottsmyndigheter haft att satsa på nya testmetoder för doping och på en avsaknad av interaktion mellan idrottsmyndigheter och forskare. För att motverka doping räcker det således inte med att upptäcka ett antal elitidrottare som fastnat i olika kontroller utan vi måste också ändra samhällets och våra attityder gentemot vårt överdimensionerade behov av vinnare inom sporten.

Referenser:
Michael Kennedy, Newer drugs to enhance sporting performance. The Medical Journal of Australia, 173, sid. 314-217, 2000.

Brian Corrigan, Ray Kazlauskas, Drug testing at the Sydney Olympics. The Medical Journal of Australia, 173, sid. 312-313, 2000.

Björn T. Ekblom , Blood boosting and sport. Baillière's Best Practice and Research in Clinical Endocrinology and Metabolism Vol. 14, No. 1, sid 89 -98, March 2000 ISSN: 1521-690X

Christian Breymann, Erythropoetin test methods. Baillière's Best Practice and Research in Clinical Endocrinology and Metabolism Vol. 14, No. 1, sid 135-145, March 2000 ISSN: 1521-690X