Under 70- och 80-talet fanns en mycket negativ syn på tvångsvård av missbrukare. Man menade, och många menar fortfarande, att all vård, förutom själva den akuta avgiftningen, måste vara frivillig annars är den meningslös. Det här resonemanget retade gallfeber på psykologen Irene Jansson när hon började arbeta med tvångsvårdade kvinnor.
- Det var en chock för mig att se hur dåligt de här kvinnorna mådde, säger hon och berättar att många var så undernärda att de behövde näringstillskott. Dessutom var kvinnorna ofta misshandlade och hade svåra underlivsskador.
- Är det ojämställt i den vanliga världen så är det inget mot vad det är i missbruksvärlden!
De tvångsvårdade kvinnorna saknar förebilder, de har inga tjejkompisar och ofta en mycket låg syn på sig själva. Minst sex månaders tvångsvård behövs om saker och ting ska ha en chans att falla på plats för dem, menar Irene Jansson.
I sin avhandling har hon följt upp hur det har gått för kvinnorna efter det att de skrivits ut från Lunden. Siffran på hur många som varit helt drogfria under de första fem åren är inte särskilt upplyftande - bara 15 procent. Ser man bara på det sista året i femårsperioden ser det något bättre ut - 48 procent.
Ett annat resultat i Irene Janssons avhandling var att hela 70 procent av de intagna led av någon form av personlighetsstörning: borderline, antisocial personlighetsstörning eller något som kallas för conduct disorder .
- Man har forskat väldigt lite om hur den här typen av diagnoser ska behandlas och resultatet av missbruksvården ser ut därefter, säger Irene Jansson
Vad man vet idag är att hjälpen måste sättas in i tidiga år - redan i skolan, då man börjar se tendenserna. Ofta handlar det om barn som har svårt att få vänner och som har en låg begåvningsnivå. Med extra stödinsatser hade det varit möjligt att hjälpa dem tidigt och på sätt undvika att de hamnar i exempelvis missbruk och kriminalitet.
Utskriftsformat
Tipsa en vän!
